1598-1664 Spanish Francisco de Zurbaran Galleries Spanish baroque painter, active mainly at Llerena, Madrid, and Seville. He worked mostly for ecclesiastical patrons. His early paintings, including Crucifixion (1627; Art Inst., Chicago), St. Michael (Metropolitan Mus.), and St. Francis (City Art Museum, St. Louis), often suggest the austere simplicity of wooden sculpture. The figures, placed close to the picture surface, are strongly modeled in dramatic light against dark backgrounds, indicating the influence of Caravaggio. They were clearly painted as altarpieces or devotional objects. In the 1630s the realistic style seen in his famous Apotheosis of St. Thomas Aquinas (1631; Seville) yields to a more mystical expression in works such as the Adoration of the Shepherds (1638; Grenoble); in this decade he was influenced by Ribera figural types and rapid brushwork. While in Seville, Zurbur??n was clearly influenced by Velazquez. After c.1640 the simple power of Zurbaran work lessened as Murillo influence on his painting increased (e.g., Virgin and Child with St. John, Fine Arts Gall., San Diego, Calif.). There are works by Zurbar??n in the Hispanic Society of America, New York City; the National Gallery, Washington, D.C.; and the Philadelphia Museum of Art..  Related Paintings of Francisco de Zurbaran :. | immaculate virgin | Hl. Andreas | The Lying-in-State of St Bonaventure | archangel st, gabriel. | Versuchung des Fra Diego de Orgaz |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Lyon, Corneille de
Dutch practicing in France, approx. 1500-1575 Dutch painter, active in France. It is uncertain whether he was apprenticed in his native city of The Hague or in Antwerp, and nothing is known of him before 1533, when he was recorded in Lyon. It was possibly in the same year, while the French court was resident in Lyon, that Corneille was made painter to Queen Eleanor, the second wife of Francis I. In 1541 Corneille was painter to the Dauphin (later Henry II), and when the new king succeeded to the throne (1547) and made his state entry into Lyon in 1548, Corneille became Peintre du Roi. Corneille had obtained his naturalization papers in December 1547 and retained French nationality for the rest of his life. He married Marguerite Fradin, the daughter of a Lyon printer of some importance, and this allowed him to enter Lyon society. His studio was extremely prosperous until c. 1565, the year he is known to have visited Antwerp, but disappeared completely after his death despite the fact that he founded a dynasty of painters. His sons Corneille de La Haye II (b 1543) and Jacques de La Haye and his daughter Cl?mence de La Haye were all painters, and the family continued to be known for its artists until the 18th century. Corneille de Lyon was a Protestant, like all those in the circles in which he moved, and it may be that the decline of his fortunes in the 1560s was precipitated by the reversion of Lyon to the Catholic faction
friesz
Achille-Emile Othon Friesz who later called himself just Othon Friesz (6 February 1879 - 10 January 1949), a native of Le Havre, was a French artist of the Fauvist movement.